Sista tiden har jag funderat mycket på att hitta tillbaka till det naturliga och det självklara. Det var en av anledningarna varför jag ville flytta tillbaka till Örnsköldsvik. Kände en viss intoxikation av storstads tempo och en känsla av att inte hinna med. Sen har vi önskat att få vara närmare familjen då Ruben älskar att träffa sin morbror med familj och jotar (morfar) och momo (mormor), ja såklart vi också. Så hamnade vi här vilket vi hade önskat och kämpat för och allt kändes lite upp och ned. För än hur det är så tar det tid innan vi människor har ställt om oss. Jag har fortfarande svårt att vänta i en kö på ica men det börjar bli bättre. Jag börjar bli bättre. Härom dagen skrattade jag för mig själv när en bakom mig i kön stressade kassörskan att öppna en kassa till, så hen ställde sig i den ”nya” kassan för få gå före oss andra i kön… men vi hann betala och hen hann byta tillbaka till en kön igen.. Det påminde mig om mina år i Sthlm och stressen… Tålamodet…
När jag precis hade flyttat ner letade jag längre efter en plats som va tyst och som var i skogen men jag hittade den aldrig. Det var alltid ljud, det var alltid människor. Tillslut glömde jag att leta. Jag gav upp. Nu kan jag få en bit av friden för mig själv och jag behöver den. Vad får er att slappna av och må bra? Vi alla har våra sätt och mitt är naturen, både med andra och själv.
