Att drömma. För mig är det en förutsättning för att fungera. Jag har alltid drömt och kommer nog alltid fortsätta med det. Jag har en tatuering där citatet är: ”If you can dream it, you can do it” det har levt med mig sedan gymnasiet och jag delade det med mina klasskompisar när vi tog studenten.
Jag är glad och tacksam för att mina drömmar slår in. Fast som ni vet saker och ting sker bara inte. Inte flyger det småfågel in i munnen. Nä, visst måste vi jobba. Lägger ner tid och energi för att saker ska bli av. Så är det även med mina drömmar.
Vi skulle aldrig lämna Stockholm, men så föddes Ruben och en längtan föddes. När den längtan blir för stark är det svårt att inte följa den. Så vi gjorde det vi kunde för att flytta. Men jag minns så tydligt några veckor innan vi skulle lyfta. Vi sitter i köket i Årsta, i köket vi renoverat allt, Rubens första hem. Mina tårar rullade ner för kinderna. Lämna det trygga och tillsynes mycket enkla liv. Ett jobb som jag älskade, även om det var tufft, gav mig sömnbesvär men MIVA & THIVA förblir det roligaste jag gjort. Lämna vänner, eller flytta så långt ifrån. Ja till och med när jag skriver detta kommer tårar. Mina älskade vänner, jag saknar er.
Men drömmen om att bo här i Norrland är den som har drivit oss hit. För oss var det en kulturkrock att flytta. Ett miljöombyte som var väldigt olikt det vi var vana vid. Inte många saker gick vår väg, ingen förskola, jag trivdes inte på mitt jobb och vi hittade faktiskt inget hus.
Nu när vi bott här i snart 1,5 år har vi vår gård, jag har ett jobb där jag trivs med kollegor som är av guld. Ruben kommer att byta förskola i höst till ett föräldrakooperativ här borta i hembygdsgården. De har högre personaltäthet än kommunala förskolor, egen kock och flera pedagoger som har stannat där sedan starten av förskolan 2010. De gör hembesök inför att de börjar på förskolan för att få lära känna barnet i hemmiljö. Barnen äter bär som familjerna har plockat. Och ett plus att vi får en chans att lära känna familjer i närheten av oss.
Så nu är vi här. Jag skrivit om bygget i hönshuset. Nu är de här. Hönshuset är på plats och Blixten med sina damer är på plats. Katterna är ute och jagar. Fåren kommer om några veckor och växthuset ska hämtas på terminalen i veckan. Enda jag saknar nu är lite mera tid. Men en grej jag tänkte när jag var yngre är vad är tid egentligen? Det är ett mått som får att förhålla oss till det och det är mätbart, men vem bryr sig om tid egentligen, förutom vi människor? Så varför är den så viktig om vi låter den begränsa oss?
