Naltafri

På semestern ville vi såklart fjällvandra. Så det var ett av målen oavsett vart vi skulle hamna. Nu blev det Marsliden som utgångspunkt. Förra året var vi till Gitsfjället och Lill-Månkes stuga. Det som har hänt från förra året är att Ruben blivit ett år äldre några fler kilon och en ännu starkare vilja.

Fjällvandring med en 3 åring

Eftersom vi i år valde att hyra stuga så kände vi för dagstur. Än om suget efter att få sova på fjället blir stort när vi är där uppe. Fördelen för oss med en dagstur är att packningen blir mycket lättare. För som sagt nu när Ruben är större vill han gå längre bitar men hans ben blir trötta och vill buren. Så då kändes det smidigare i år att hoppa över tältningen på fjället och göra det nästa år. För nästa år tror jag att Ruben kommer att orka gå ännu längre och kunna bära sin lilla ryggsäck själv. På korta turer hemma brukar Ruben få packa sin ryggsäck med det han vill oftast några leksaker. Det tycker han är roligt och det på sätt blir han också delaktig. För mig är det viktigt att han får vara med och bestämma det han kan utifrån hans ålder.

Släppa loss

De bästa tipset jag kan ge när en vandrar med barn är att släppa ambitioner som en själv har. Jag skulle gärna gå långt och högt men med barn är det sällan lätt i alla fall inte med småbarn. Så för oss har det blivit de roligaste vandringarna när vi släppt målet och fokuserat på just nu. Det låter som en klyscha men lyckan är inte målet, lyckan är resan dit. Har det blivit för mycket fokus på målet då har det ofta blivit bråkigt i familjen.

Hålla motivationen

Vi brukar kunna leka inte nudda mark och bara gå på stenar för att motivera benen att ta sig framåt. Ibland pratar vi om vad vi kan komma att se längre fram. Bestämma när vi ska äta. Russin är en bra energikick.

Så ibland när de små benen är för trötta då bär vi Ruben. Ruben har blivit buren på mage och rygg sedan han var bebis så han tycker ofta det är skönt att sitta på ryggen och spana. Han ber om att få komma upp när benen är trötta. Idag är det såklart varmt och mycket tyngre att bära honom men fortfarande så mysigt.

Så hur gick det för oss?

Vi kunde påbörja vår fjällvandring direkt utanför stugan och tog oss upp på kalfjället. Här var det en relativt lätt vandring för stora ben men det var rätt stening och det är så kul att hoppa mellan stenarna så att orken tog slut för Ruben. Så han fick efter ett tag hoppa upp på min rygg. Vi kunde då gå utan att stanna mer än för att njuta av vyerna. Efter en stund behövde vi stanna för att laga lunch. Ja vi hade den turen att strax innan vi åkte till fjällen hade de släppt på eldningsförbudet på Vilhelminafjället. Vi hittade ett perfekt ställe för lunch bredvid en fjällbäck och stora stenblock. Så Ruben kunde fortsätta sin lek. Ruben är fysiskt stark och behöver få utlopp för sin energi. Många gånger får han sina föräldrar att sätta i halsgropen.

Efter lunch fortsatte vi vandringen och vi hamnade att plocka hjortron och spana en fågel som heter Ljungpiparen. Eric och Ruben spanade länge och leta efter fåglarna men de var svåra att upptäcka. Jag och Ruben plockade hjortron. Sen avslutade vi hela vandringen med att dricka kaffe och te innan vi gick vägen tillbaka till stugan.

Efter att vi lämnat Lycksele och granskat kartan så bestämde vi oss för att åka mot Vildmarksvägen och Marsliden. Vi åkte via Vilhelmina som har ett speciellt ställe i mitt hjärta pga av min mormor som bodde i Malgomaj som ligger utanför Vilhelmina som också Vildmarksvägen går förbi. I Vilhemmina blev vi välkomnade av ett gäng renar och vi passade på att stanna på ICA där. Här finns allt du kan tänka dig behöva ha, det är verkligen välsorterad butik.

Spontana beslut

Som jag skrev i det förra inlägget angående hur spontana vi kan vara och från ena dagen till den andra bestämma saker.  Eftersom vi bott i tält ett par nätter i Lycksele var vi nu sugna på att återhämta oss i skuggan av fjällen och vad passar inte bättre då än Marsliden.  Eftersom det det finns en bok skriven om I Marsfjällets skugga av Bernhard Nordh. Den vad jag förstår handlar om familjen Pålsson som var nybyggare och började ett nytt liv i Marsliden i mitten av 1800-talet. Vi hyrde en stuga av Ulf Kanon som även driver kiosken i byn.  Eftersom våra beslut är så spontana och att beslutet blev Vildmarksvägen hade vi inte bokat några boende eller bestämt vart vi skulle tälta. Det var rätt skönt efter några dagar i tält att bo i stuga innan vandring. Vid stugorna vi hyra finns hundgård och bastukåtor. Hundar är tillåtna <3

Familjen Pålssons stuga

På kvällen efter att vi gjort oss i ordning i stugan tog vi en promenad genom byn. Så fick vi syn på denna fina stuga som sköts av Marslidens intresseförening. Den är vackert bevarad och den står öppen för allmänheten. Det är otroligt spännande att kliva in i en annan tid. När saker fungerade annorlunda men känslorna var nog detsamma. Då visste de inte hur framtiden skulle bli med maten på bordet och hur kall vintern skulle vara. Idag har vi kanske liknade problem men vi har mycket mer hjälpmedel för att klara vår vardag i alla fal i västvärlden. Jag har som många som är intresserad av downshifting en stor respekt för den gamla och en hel del nedärvd kunskap. Den är värd att bevara för att i en värld där vi inte har all teknik behöver vi ha en back up och det är rätt bra att kunna saker som att göra upp en eld utan tändare.

Familjen Pålsson var de första nybyggarna i Marsliden. Det betyder långt ifrån att de vara de första människorna som levde i fjällen säkerligen inte på denna plats heller. Varför nybyggarna såg en framtiden i den tuffa fjällmiljön har nog flera olika bakgrunder. Fast det var nog människor som en chans till ett nytt liv. Kanske ett liv med frihet? Kanske samma som vi alla söker, en känsla av ett sammanhang. Vilhelmina museum har skrivit om nybyggarna på ett mycket bra sätt.

Tänk att sitta vid detta fönster, titta ut över samma vy som jag tittar ut över idag. Tänk att ha byggt denna stuga och börjat bryta mark till djuren. Utan traktor. Tänk här i stugan ska jag föda mina barn. Mina barn ska växa upp här. Fria.  Overkligt att tänka på de fötter som gått över de här trägolven.

Min mormor

Under min vistelse i Marsliden jag veta lite om min mormors sambo som hon träffade under sin ålders höst. De träffades av en slump när de blivit äldre och ensamma. De hade vuxit upp i närheten av varande och hade lekt tillsammans. När vi tidigare i sommar åkte till Åsele åkte vi även till där min mormor är född och då även min platsmorfar. Det är en plats som idag inte har något kvar förutom minnen som börjar blekna för det finns inte många kvar som berättar dem. Det finns en gammal spis och en jordkällare. Det jag skulle berätta var om Affe alltså min platsmorfar som då har kusiner i byn Marsliden. När min mamma berättade så visste hon en del om människorna i byn. Vilket var en lite rolig tvist på det hela. När jag tänker tillbaka på mina egna minnen så har jag hört Marsliden nämnas i samtal.